Det är väl inte svårt att få jobb i dagens läge? Det finns väl massor av lediga jobb att söka?” Orden borde rinna av en, men på något sätt sårar de när man vet hur långt från verkligheten de är. Ja, visst finns det lediga jobb. 582 i Halland, varav 115 i Varberg. Men lätt att få dem? Tyvärr inte.

”Enklare” tjänster som annonseras ut på platsbanken har ofta upp emot 500 sökande. För att bli diskare på en av stans större restauranger efterfrågar man i platsannonsen fem års erfarenhet. Inte för att få jobb som advokat. Inte som läkare. Som diskare!
Många av de arbetsgivare som söker arbetskraft förtjänar en känga. Det är faktiskt ganska sällan som ens ansökan belönas med ett svar. Jag menar, hur svårt är det att skicka iväg ett litet mejl med raderna ”Många har sökt tjänsten. Tyvärr är du inte en av dem som vi går vidare med i rekryteringsprocessen. Stick och brinn!”. Det skulle räcka som svar. Då vet man i alla fall.
Jag sökte tjänsten som säljare i en smörgåsbutik för ett tag sedan. Ägaren ville helst ha kvinnliga sökande, vilket i sig inte är något att säga om.
Men vid mitt personliga besök såg han sig av någon anledning skyldig att förklara orsaken till detta och sa då att ”kvinnor har lite mer känsla för ordning och reda!”.
Ursäkta?
Det hade blivit ett himla liv om en kvinna hade sökt en tjänst som bilmekaniker och fått beskedet att ”män har lite mer känsla för avslitna fläktremmar och dåliga bromsar”.
På intervju hos en annan arbetsgivare så var det första de sa att ”Vi ville bara ha ett ansikte”. Tack, ja då lämnar jag det här så länge, men jag vill gärna ha tillbaka det lite senare om det är möjligt.
Nu måste man som långtidsarbetslös även ha en viss mån av självkritik. Allt är inte arbetsgivarnas, samhällets eller oturens fel. Jag har bara jobbat med en enda sak och har ingen högskoleutbildning, är lite blyg och kanske har svårt att armbåga mig fram.
Ibland känns det hopplöst, men jag tänker inte ge mig innan jag har ett jobb!
Men jag förstår de som tappar lusten, de som inte orkar. Jag får i alla fall komma på intervju då och då, har extrajobb emellanåt och känner att hoppet finns. Och kan glädja mig åt att jag har ett svenskklingande namn och slipper bli diskriminerad.
Fast å andra sidan... Hur hippt är egentligen Conny?

Det var i torsdags morse. Jag var på ganska glatt humör efter att ha laddat ned en skärmsläckare som ser ut som ett ”riktigt” akvarium. Efter detta beslutade jag mig för att ta en promenad, köpa en tidning och lite frukost. Jag var av någon anledning sugen på pannkakor.

Efter några kvarter fick jag syn på en ekorre. Ekorrar är söta varelser, även om de egentligen bara är en råtta med hårig svans. De verkar vara väldigt försiktiga och tveksamma varelser, precis som ett annat däggdjur jag känner till. De springer väldigt fort i några meter, stannar och ofta springer de tillbaka till samma ställe som de kom ifrån.
Kanske gör de så för att förvirra eventuella rovdjur. Ibland så fungerar denna ekorrstrategi och ibland inte. Just denna förmiddag, när jag tittade på ekorren som skulle springa över vägen, så kom en stadsjeep dundrande.
Jag tänkte för mig själv att ekorren kommer att göra som de oftast gör, stanna, tveka och springa tillbaka till det ställe den kom ifrån. Jag kan aldrig påminna mig om att jag en enda gång har sett en ekorre springa över vägen på första försöket med en fara i närheten. Men just denna dag och just den här ekorren verkade inte vara medveten om det.
Ty just den här ekorren sprang rakt in i hjulet på stadsjeepen. Ja, den här ekorren såg väldigt död ut. Jag kom att tänka på det gamla uttrycket ”platt som en pannkaka”. Lite skärrad så fortsatte jag promenera, köpte min tidning men beslutade mig för att hoppa över frukost. Pannkakor kändes plötsligt inte så lockande.
Jag tyckte synd om ekorren. Eller inte riktigt synd. Jag menar, lite fick den skylla sig själv som inte körde den vanliga ekorrtaktiken. Men hur som helst fortsatte jag att tänka på den. Varför tvekade den inte och backade som de flesta andra ekorrar? Hade den varit lite mer försiktig så kanske den hade varit i livet idag. Varför? Varför? Varför?
Sedan slog det mig. Att kanske, bara kanske, var det ingen olycka. Kanske var det ett självmord? Det är inte helt otänkbart. Valar strandar ofta sig själva, liksom många andra havsdjur. Forskare vet inte varför de gör så. Kanske kan även djur tröttna på livet?
Det är förmodligen inte lätt att vara ekorre. Att ständigt leta efter mat, bo i ett halvruttet träd och aldrig få lön för allt slit. Ekorren kanske hade problem med att skaffa vänner? Eller han kanske hade en elak fru Ekorre där hemma och kunde inte leva med henne längre? Det kanske var lättare att bara göra slut på lidandet?
Enligt en undersökning jag läste för ett tag sedan så är nästan hälften av alla singelolyckor i trafiken i själva verket självmord.
Men hur som helst, när jag vandrade hemåt igen och gick förbi platsen där olyckan/självmordet hade inträffat så var ekorren borta. Det hade gått max 15 minuter sedan händelsen och jag kan inte tänka mig att någon parkarbetare kan ha hunnit plocka bort ekorren så fort (det vore rekord). Jag kan i och för sig inte heller tänka mig att ekorren överlevt mötet med stadsjeepen.
Så var det en olycka? Eller ett ekorrsjälvmord? Lever den fortfarande? Det är ett mysterium. Allt jag vet är att jag kommer hålla ett öga efter en platt ekorre i stan och det andra på min nya akvarieskärmsläckare.